Quentin Tarantino, "Death proof"

Historien i Death Proof är inte särskilt komplicerad: Gammal, ärrad man psykopatmördar unga, snygga tjejer i sin jävligt coola bil. Unga, snygga tjejer tar revansch i en ännu coolare bil. Och det finns inte särskilt många lager under det där heller. Men nu är det Quentin Tarantino det handlar om, och då finns det självklart ett värde även i en film i denna genre. Och det värdet stavas UNDERHÅLLNING.

I vanlig ordning är det snyggt in i minsta detalj, Tarantino strör skickligt populärkulturella referenser kring sig och för upp bortglömda musikaliska mästerverk till något som om ett par år kommer att betraktas som allmängods och absoluta klassiker. Musiken är en betydande del av dialogen, och soundtracket är stundtals en lika viktig dramaturgisk byggsten som bilderna. Och bilderna och dialogen i sin tur lyfter musiken till höjder den inte når på egen hand.

Helt gediget är dock inte hantverket. Periodvis blir dialogen lite haltande. Det som var rappt, coolt och nyskapande på 90-talet blir i Death Proof på sina ställen en lite lam och tjatig upprepning av det som en gång var. Och inte ens Tarantino kan på ett underhållande sätt variera tvåhundra repliker av typen ”get your skinny ass over here, you white bitch motherfucker!” Det blir i längden faktiskt lite…långtråkigt. Och våldsinslagen är verkligen av den brutalare sorten, även med Tarantinomått mätt. Dessutom, för den som har någon slags erfarenhet av bilolyckor utfärdas härmed en varning för rejält starka scener.

I sitt populärkulturella och postmodernistiska korståg river Tarantino ner de allra sista spillrorna av muren mellan högt och lågt. Få andra regissörer hade med en b-film på det här temat fått seriösa filmkritiker på fall. Och man kan inte helt avfärda regissören som en enkel pastischmakare med smak för allt som är gammalt och kult, även om kärleken till exploitationfilmer i just Death Proof besegrat kärleken till ett bra manus. Men inget annat var ju heller avsikten.

Martin Albinsson