Det är en stor spridning av både form och innehåll när Liljevalchs öppnar sin stora vårutställning. Utställningens tema sträcker sig från utlämnande måleri till ödsliga fotografier via videokonstverk, agiterande broderier och väggmålningar. Ett politiskt anslag dominerar dock.

Det mest iögonfallande är de tydligt politiska verken; Jan Mankers korta konstaterande i akrylserien Palestina finns I-III, Riitta Vainonpääs personliga vendetta i Vakna Reinfeldt och Disa Öhlén Holmströms lika personliga och närgågna oljeporträtt på fyra kända feminister. Petra Thorgren och Håkan Lindgren ironiserar över ”De nya” Moderaternas retorik i sitt Liberté. Verket är en stulen och monterad valaffisch som förordar ”Fler patrullerande poliser - för ett säkrare Östermalm”.

Sidsel Brydes textilkonstverk Den brinnande moskén är en skarp protest i sann svensk sjuttiotalsanda – både i politisk tematik och konstnärlig teknik – mot USA:s krigsföring i Irak, men tillför hon något nytt till debatten?
Ämnet är rejält omdiskuterat även utanför konsthallarnas väggar, kritiken mot USA:s krig sträcker sig ju idag nästan ända in i Vita huset. Om inte konsten går i bräschen för en debatt, vänder upp och ned på invanda föreställningar och tillför nya perspektiv, förlorar den mycket av sin udd. Brydes svala fastställande om 34 711 civila irakiers död till följd av kriget är dock en skrämmande påminnelse.

Landskapet och naturen är ett annat tema som återkommer igenom utställningen, scener återberättade med kamera eller pensel. På olika sätt försöker konstnärerna modernisera genren, och bland de som lyckas bäst finns Jesper Nyrén. Han målar landskap som om de vore splittrade små fragment i en allt mer globaliserad värld. Både Vasarely och Baertling gör sig påminda i de geometriska figurerna. Nyrén öppnar i verken Landskap I-V för tolkningar av ordet landskap i såväl geografisk som naturmässig bemärkelse.

Många av verken andas en dyster ödslighet; Ingo Wetters fotografi av en nedlagd bilfabrik och Ylva Ceders blinking till Edward Hopper i Grillen är två exempel. Den arbetande människans håglöshet kommer till uttryck i Lars Nilssons videoverk New Business, och är ett av de videoverk som gör störst intryck med sitt långsamma berättande i tecknad stumfilmsestetik.

Liljevalchs Vårsalong är en stor samling spridda verk som tematiskt kan delas in i några få grupper, samtidigt som konstnärernas personliga uttryck inte försvinner i mängden. Just därför blir inte intrycket så splittrat som antalet konstnärer, 121,  kanske antyder. Liljevalchs två jurygrupper har lyckats med sammansättningen och ger därför en bra grund för de som vill uppleva samtida svensk konst våren 2007. Lagom förutsägbart men stundtals intressant för de invigda.

Martin Albinsson, konstvetare och journalist