This is our music

Moldaviens huvudstad by night

Man känner inte en stad förrän man ensam promenerat genom den sent på kvällen?
Klockan är 21.30 och jag väljer bort trådbussen för en lång promenad genom Moldaviens huvudstad Chisinau.

Jag gillar en påtaglig mittpunkt i storstäder. Och om den är Sergels torg i Stockholm så funkar gatan Stefan cel Mare i Chisinau mycket bättre. En två-tre kilometer lång och rejäl boulevard med riksdagshus på mitten, där gatan blir ett stort sexfiligt torg! Kommunisterna kunde konsten att bygga paradgator.

Jag går ett par omvägar i centrum och försöker se moldavisk ut. Köper till exempel de näst billigaste cigaretterna genom en väldigt liten kiosklucka. Paketet kostar mindre än en svensk krona.

Längs huvudgatan

Vid operahuset pågår något slags folkfest kring en storbildsskärm. På en scen framför färgglada reklamfilmer dansar två tjejer utmanande i korta jeanskjolar. Det är inledningen till kvällens VM-match i fotboll, Polen mot Rumänien. Stämningen är väldigt bra, ölen så nära gratis man kan komma i Europa, men jag fortsätter min promenad.

Man möter mycket kollektivtrafik och många hånglande par längs huvudgaten. Som ungt par har man inte råd att skaffa egen lägenhet, varför man promenerar, hånglar och sitter på bänkar väldigt mycket.
Bensinen kostar 8 kronor per liter. Att åka trådbuss kostar 40 öre.

Stefan cel Mare är längre bort ganska dåligt upplyst. Ungefär i höjd med Andy's Pizza börjar Moldaviens mörker kännas lite otäckt. Jag går in på Andy's för lite västerländska vibbar och 7up.

Europas fattigaste land

Moldavien kallas med stöd i extremt låg BNP för Europas fattigaste land. Det kan vara svårt att förstå vid huvudgatan i Chisinau, där storstadsmänniskorna ser ut precis som hemma. Och där det ligger härliga restauranger och rullar fina bilar.
Men dessa är väldigt få förunnat. Arbetslösheten är stor och om man utbildat sig till lärare blir månadslönen bara 200-300 kronor.
Enligt FN har 60 procent av befolkningen mindre än 4 kronor per dag att leva för. Plötsligt känns den ljuvliga kebabrullen man kan köpa för en tia mitt i huvudstaden inte så billig längre.

Själv åt jag denna fredagkväll både förrätt och varmrätt och drack två öl. På en helt okej restaurang. För 80 svenska kronor.

Jag har motsvarande 600 kronor i plånboken.
Mina jeans kostade 1200. Minst fyra månadslöner för en stackars lärare.
De trevliga människorna man träffar ute på landsbygden borde råna mig!

Jag är ett västerländskt litet svin.

Jag passerar det skyskrapehöga modernistiska presidentpalatset. De tre vakterna vid ryska ambassaden. Tomma taxibilar och klungor med liftande människor.

Ljus och mörker

Under den stora rondellen i Stefan cel Mares västra ände finns det gångtunnlar. Kan de vara värre än den sönderkissade tunneln vid gamla Intersport i Motala undrar jag? Och kilar ner för trappan för att försiktigt titta runt hörnet. Tunneln känns milslång, men det är de små schakten längs ena väggen, märkliga små bås med hängande gallerdörrar och mängder av mörker och bråte innanför, som får mig att snabbt kila upp igen. När jag istället går runt rondellen ser jag en man ligga raklång på mage under en gran. Ett stenkast därifrån köper jag en påse m&m för 4 kronor i en dygnet-runt-öppen Alimentara, Moldaviens svar på närlivs.

 
När jag ska vika av mot en mindre tvärgata stänger några av tanterna sina små kiosker för natten. Backen upp till Strada Milano ligger omväxlande i ljus och mörker framför mig. Jag tar rygg på en gammal krokig tant med sopborste. Men hon och gubben viker av in i sin trädgård. Jag blir ensam.

Jag hör ett märkligt hasande ljud från den enorma parken på vänster sida, inte en enda gatlykta därinne, kolsvart mörker. Tio hundar i kvarteret vill skälla högst, igår nafsade en av dem ettrigt och hungrigt på både mig och min hämtpizza. På en byggplats hör jag skratt från små cirkusvagnsliknande baracker där arbetarna bor. En parkerad BMW med helljuset på bländar mig, men gör det mindre lätt att snubbla i den söndersmulade asfalten. Någon nyser högt från judiska kyrkogården. Det är totalt mörkt därinne, bakom den höga muren.

This is our music

Det är skönt att sätta nyckeln i dörren på barnhemmet där vi bor. Det lyser i kontorets fönster, där nattvakten sitter. Här har dom det bra, barnhemsbarnen, tänker jag.

Det visar sig att nattvakten sitter vid sin dator uppe i vårt gästrum. Han bor där i vanliga fall, eftersom han inte har råd med egen lägenhet. Han gillar att prata med oss, öva på sin engelska. Snart hoppas han få flytta efter flickvännen som tog sig till USA för två år sen. Han brukar spela musik och visa filmer för oss på sin dator.
– This I am sure you have never heard. It's... I don't know...
– Pan flute?
– Yeah. I don't know? This is... our music.

Det är "En helt ny värld" från filmen Aladdin. I moldavisk panflöjtsversion.

– It's nice, säger jag.

Men man saknar ju Jöback lite.